Fördjupning

Kroppen och Kraniosakral terapi
Kraniosakrala systemet består av skalle, ryggrad, rygg och höfter. Systemet omfattar centrala nervsystemet, hjärnhinna och ryggmärg. Dr Sutherland fann att dessa delar tillsammans utgör ett slutet system med cirkulerande vätska och att detta system, precis som hjärt- och kärlsystemet, har rytmiska flödescykler. Dr Sutherland upptäckte också att det gick att påverka det kraniosakrala systemet med olika behandlingstekniker. Två av de ingående delarna i det kraniosakrala systemet har fått ge namn åt behandlingsmetoden; kraniet och sacrum.  Lokala skador eller blockering kan påverka de övriga delarna av systemet. Genom att lösa upp spänningarna i skalle, ryggrad och membran och bryta gamla mönster återställs den viktiga glukos- och syretillförseln till hjärnan.

Det kraniosakrala systemet består av:

1. Skallben och käkben
2. Skallrörelse - rytmen (kraniets ledstruktur)
3. CSF (cerebrospinalvätska)
4. Centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen)
5. Hjärnhinnor och membran

Stress och kraniosakralterapi
Kronisk stress kan sättas i samband med spänningar i nacke och ryggmuskulatur.  Ny forskning som gjorts av Stephen Porges har bidragit till en ökad förståelse gällande Kraniosakral terapi som del i behandlig av kronisk stress. 

Det autonoma nervsystemet
Den traditionella, fysiologiska tolkningen av det autonoma nervsystemet delar upp det i två delar: sympaticus och parasympaticus. Sympaticus är vår stress reflex som triggas igång när vi är hotade eller känner sig osäkra. Detta kan ske både vid ett verkligt, reellt hot eller uppstå då vi föreställer oss ett tänkbart hot. När sympaticus aktiveras är vi beredda att använda alla våra resurser för att överleva, dvs stressreflexen försätter kroppen i högsta alamberedskap och skapar en adrenalinkick.

I den traditionella tolkningen av fysiologi, finns även motsatsen till stress, en avslappningsrespons. Vi har definierat avslappningsresponsen som en funktion i den parasympatiska delen i det autonoma nervsystemet. Parsympaticus finns hos alla däggdjur och kräldjur. Det är den del av vårt nervsystem som tillåter oss att vara stilla i vila och använda minsta möjliga energi för att överleva.

Den parasympaticus responsen kommer från vagusnerven, där det är stor skillnad mellan däggdjur och reptiler, däggdjur har tre-vagusnerver och kräldjur har en dubbel vagusnerv. Vår traditionella fysiologiska tolkning av vårt autonoma nervsystem beskriver det som den tvådelade vagusnerven, vilket vi har gemensamt med kallblodiga djur, men tar inte funktionen av den tredelade i betraktning.

Den Polyvagala Teorin och 3 del av vagusnerven.
1996 presenterade professor Stephen Porge sin Polyvagale teori. Han betonade att det finns flera grenar av nervus vagus. I sin teori beskriver han funktionen kring den tredje delen av vagusnerven. I samspel med de andra kranialnerverna verkar den 3:e  delen av vagusnerven för "immobilisering utan rädsla". Detta ger däggdjuren inklusive människan den form av socialt beteende, som skiljer oss från reptiler. Möjligheten till socialt engagemang är "hårdkodat" i vårt nervsystem vilket är avgörande för vår överlevnad som däggdjur (och människor). Vår förmåga att verka och leva tillsammans med andra individer tillexempel vid amning där det känslomässiga bandet mellan mor och barn avgörande för barnets fysiska överlevnad.

Vagusnerven utgår från kraniet via nackens venhål, även kallat "jugulare foramen". Vagusnervens funktion kan störas om det finns ett fysiskt tryck på nerven. Detta tryck uppstår ofta vid en förskjutning i den första halskotan. En sådan förskjutning skulle kunna skapa spänningar i membranet som täcker halsen blodådrors venhål, foramen.
Den ventrala delen av vagusnerven genererar rörelsetrådar till stora delar av ganens, hals- och strupesmuskler. Den genrerar också nervtrådar till huden i örats slemhinnor, brösthålan, bronkerna, lungor, hjärta och hals. Impulser genom den ventrala delen av vagusnerven få hjärtat att slå långsammare och inleda hypotension (detta är vår inbyggda "pacemaker"). Den ventrala delen av vagusnerven spelar också en central roll i det sociala engagemangssystemet och med hjärnans nerver V, VII, IX och XI.

Genom att använda kraniosakralterapi kan en erfaren terapeut mjuka upp de spänningar som beskrivits ovan, och därmed kan hjälpa människor (och däggdjur) ut ur en stressrelaterad sjukdomssituation.